Fem trumfkort Sverige tar med in
VILNIUS. Natos nya, biffiga försvarsplaner beskrivs som den största förändringen för alliansen sedan kalla kriget.
När Sverige kliver in i planeringen som medlem är det med fem ess på hand – men kraven kommer att vara höga.
– Vi kan inte bara sitta och känna oss för, det finns en annan förväntansbild på oss, säger experten Anna Wieslander.
I går handlade mycket av efterspelet till Nato-toppmötet i Vilnius om vägen till medlemskap för Ukraina.
Lite i skymundan klubbade Nato-topparna de nya försvarsplaner som beskrivits som det mest dramatiska som hänt Nato sedan Berlin-muren föll.
På över 4 000 hemligstämplade sidor beskriver Natos överbefälhavare (SACEUR) mer detaljerat än på flera decennier hur alliansen ska avskräcka – och i värsta fall slå tillbaka – ett ryskt anfall.
De nya regionala försvarsplanerna är tre:
- En nordlig, för Atlanten och Arktis.
- En central, för Östersjöregionen och Centraleuropa norr om Alperna.
- En sydlig, för Medelhavet och Svarta havet.
– Planerna är ritningen för moderniseringen av Natos system för kollektivt försvar, sa överbefälhavaren Christopher Cavoli själv under toppmötet i går.
Efter kalla krigets slut rustade många västländer ner sina krigsmakter.
På samma sätt lades Natos planer för att kunna möta ett ryskt angrepp för fäfot. Staber stängdes ner, beredskapen sjönk.
De nya planerna är på så sätt en återgång till det gamla.
Redan på Madrid-mötet i fjol beslutade Nato om en ny styrkemodell:
100 000 Nato-soldater ska vara insatsberedda inom 10 dagar, ytterligare 200 000 inom 30 dagar.
De nya planerna går steget längre, och pekar tydligare ut varifrån styrkorna ska komma, var de ska sättas in och vad de ska kunna göra.
Nya krav på Sverige
Sverige ingår förstås inte i planerna nu.
Men när vi blir medlemmar kommer de att innebära nya krav på Försvarsmakten.
Det svåraste att leva upp till handlar om markstridskrafterna.
Sverige ska kunna ställa en brigad till Natos förfogande för operationer utanför Sverige, det är den uttalade förväntningen.
Det säger Anna Wieslander, Nordeuropachef för tankesmedjan Atlantic Council, som vi träffar under toppmötet i Vilnius.
En svensk brigad består av 4 000–5 000 soldater, med stridsvagnar, pansarskyttefordon, granatkastare och luftvärn.
– Det är inte utom räckhåll, men väldigt krävande naturligtvis, eftersom vi börjar på så låg nivå vad gäller volym, säger Anna Wieslander.
Och får Nato bestämma, kan de svenska soldaterna komma att skickas långt hemifrån.
– Den brigaden ska kunna sättas in var som helst. Kanske Baltikum, eller kanske någon annanstans längs östra flanken inom ramen för den centrala planen, säger Anna Wieslander.
– Naturligtvis kan vi vara ett stöd till Finland, det skulle vi nog själva känna oss bekväma med, men det tror jag inte man vill begränsa sig till. Lite fria händer för SACEUR att kunna spela med trupper på ett annat sätt, det är nog önskemålet från Natos sida.
Statsminister Ulf Kristersson säger till Aftonbladet att diskussionen om hur Sverige ska passa in i pusslet kommer att bli intensiv när vi blivit medlemmar:
– Där är vi inte framme än, säger han.
Svaret bygger dels på geografins krav, dels på Sveriges kompetenser, enligt statsministern.
– Sen beror det också på var Nato uppfattar att vi gör störst nytta någonstans, säger Ulf Kristersson.
Ses som ledande
En annan förväntan på Sverige som medlem är politisk, menar Anna Wieslander. Enligt henne uppfattas Sverige som en solid demokrati med god ekonomi, ett ledande nordiskt land som varit framgångsrikt inom FN, och som både kan skapa lösningar i Nato-kretsen och agera brobyggare mellan Nato och EU.
– Då kan vi inte tänka: ”Vi har varit alliansfria så länge, nu ska vi bara sitta och känna oss för”. Det finns en annan förväntansbild på oss.
Svenska styrkor
Med sig in i Nato tar Sverige fem stora styrkor.
Tre är tämligen uppenbara:
1. Flygvapnet
Sverige har nästan 100 moderna Jas 39 Gripen, som snabbt förväntas kunna delta i större operationer
2. Marinen
Sverige har mycket avancerade ubåtar och korvetter som relativt enkelt kan integreras med andra Natostyrkor.
3. Geografin
Sverige kan behöva skapa beredskap att snabbt ta emot trupper, ammunition eller stridsflygplan från andra Nato-länder, tror Anna Wieslander.
– Det kan vara i ett upptrappningsskede, där man känner att man behöver visa musklerna och sätta igång avskräckningsmekanismerna, att man då kan omgruppera till Sverige, säger hon.
Men Anna Wieslander lyfter även fram två mer förbisedda trumfkort:
4. Luftvärnet
När Natos överbefälhavare tagit fram de nya försvarsplanerna har han också tittat på vilka brister som finns.
– Då ligger luftförsvar och robotförsvar faktiskt högst upp på den listan numera. Ukraina har visat hur viktigt luftförsvaret är för att bevara den civila infrastrukturen, och hålla samhället igång även under ett krig, säger Anna Wieslander.
Sverige har nyligen köpt det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Det används även av Tyskland och Polen. Det öppnar möjligheter.
– Finns det någon nätverkslösning här som kan fungera över Östersjöområdet? Det är en nyckelkompetens vi har som är intressant, säger Anna Wieslander.
5. Underrättelser
Sverige är också en dold stormakt när det kommer till underrättelseinhämtning.
– Vi har sensorkedjan, vi har signalspaningen, vi har bra underrättelseverksamhet, vi har Rysslandsexperter. Det är ett viktigt paket också, som kanske är lite diffust eftersom det är omgärdat av så mycket hemlighetsmakeri, säger Anna Wieslander.
Inte minst är det viktigt kopplat till civila frågor som stigit på agendan det senaste året, efter Nordstream-attentaten och uppgifter om att Ryssland kartlagt Norges pipelinesystem.
– Det har Nato diskuterat jättemycket det senaste året och bildat en egen enhet som specifikt tittar på den problematiken. Där är Sverige naturligtvis intressant med vår undervattensförmåga, vårt läge och våra system. Våra ubåtar är ju egentligen underrättelseplattformar, säger Anna Wieslander.
