I 13 år har William bott ensam ute i skogen.
Klädd i en gigantisk foliehatt och täckt i tyger med insydda metalltrådar.
– Jag försöker fly från hur jag har det. Det är så extremt.
Ungefär en kilometer in i skogen från riksväg 52 längs Hjälmarens södra strand ligger tre små röda hus i en glänta.
Här har ekarna och björkarnas löv precis spruckit. Vi är mellan hägg och syren. Den vackraste tiden på året.
– Tyvärr kan jag inte njuta så mycket av det. Men jag har en koltrast som sjunger om kvällarna vid mitt fönster. Om natten hörs en kattuggla, säger William.
Här har han bott sedan 2007. Först i det gamla torpet nere vid grusvägen. Sen i den nybyggda stugan uppe i skogsbrynet när symptomen blev värre.
I stugan finns ett rum. Fyra kvadrat ungefär. Väggarna klädda med aluminium. Här ligger William iklädd en enorm foliehatt och täckt i tyger med insydda metalltrådar. Vi kommer tillbaka hit.
”Som en blixt”
Först ska vi till Mora. Året är 2006. William är 29 och jobbar som bibliotekarie. Det är här allt går fel.
– Det stack rakt in i hjärnan. Det är svårt att förklara men det var som att ett skydd försvann. Jag kände elektromagnetisk strålning.
Han var inte den enda som fick problem.
– Först var det min flickvän som också jobbade där. Ska jag vara ärlig trodde jag inte på henne. Bara ordet elöverkänslig lät märkligt. Men sen fick jag problem och efter det kvinnan som fick jobbet när jag var tvungen att sluta.
Det gjordes mätningar. En nyinstallerad hörselslinga pekades ut som boven i dramat, säger han.
– Det var jättehöga strålningsvärden vid lånedisken. Dels var hörselslingan där, men även trådlösa telefoner och kablar. Allt på samma plats.
Mastflykt
Sen började parets flykt från strålningen. Till torp och sommarstugor i Skåne, Värmland och Närke. De ville hitta ett liv som fungerade. När de inte kunde bli bibliotekarier.
De anmälde sig till en ekologisk odlingskurs i Skattungbyn.
– Jag hade en plan om att ta över föräldragården. Men jag har alltid varit mer av en kulturhipster än bonde.
I sann hipsteranda flyttade de in i en gammal husvagn från 60-talet som de parkerat på en plats med låg strålning.
– Det gick inte att bo i byn. Vi höll oss varma med en fotogenspis. Men den hade pappa målat över med tjock färg. Vi blev helt höga, säger han och skrattar under tygerna.
Innan han tystnar.
– Det var jobbigt tid, men det kändes fortfarande som ett litet äventyr.
Men strålningen i Skattungbyn var fortfarande för hög. Drömmen om hipsterbonde fick han ge upp. Till slut – i oktober 2007 – hittade hans föräldrar ändå en plats han kunde bo. De röda husen i skogen.
– Det var jättelyxigt. Vedspis och rinnande vatten. Dessutom passade inredningen vi redan hade bra in i torpet.
De levde lyckliga tillsammans. Ett tag.
– Det var gemensamt egentligen. Hon hade tröttnat på mig. Hon var dålig, men inte lika dålig som jag var.
Skriver på en bok
Efter uppbrottet 2010 flyttade William in i den nya specialbyggda stugan uppe i skogsbrynet.
Aluminiumfolie i väggarna. Över fönstren något som liknar myggnät av metall.
Det var nu han började klä sig i tygerna med insydda metalltrådar.
– Många vill gärna ha en diagnos. Så det är klart det här drar åt sig konspirationsteoretiker och ”foliehattar”, säger han och skrattar till.
– Jag inser det ironiska i att jag säger det här. Men jag är inte konspirationsteoretiker. Jag är inte emot vaccin och jag litar på myndigheter. Man behöver hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag tror vi är lite som kanariefåglar. Utbyggnaden av master har gått så snabbt, är det så konstigt om några av oss känner av det mer?
I stugan finns rummet på fyra kvadrat. Här ligger William de flesta av dygnets timmar under sina tyger. Då kan han lyssna lite på radio och skivor utan att bli dålig. Men framför allt skriver han på sin bok.
– Den är nästan färdig. Jag tror titeln kommer vara ”Prins foliehatt under jorden”. Den ska ha humor samtidigt som jag vill spegla skuggvärlden många lever i. Lite mystiskt sådär. Men jag skulle behöva en korrekturläsare.
”Gnäller inte på småsaker”
Annars drömmer han sig bort. Till när livet var enklare.
– Jag försöker fly från hur jag har det. Det är så extremt. Jag tänker ofta på hur bra det var när jag precis flyttat till torpet nere vid vägen. Jag hade kraft. Jag orkade laga mat. Jag hade en katt som hette Albin.
Helt ensam är han inte nu heller. Hemtjänsten besöker honom flera gånger i veckan, något som kanske kan få någon att studsa till med tanke på att elöverkänslighet inte är en officiell diagnos.
– Jag kan såklart inte uttala mig om enskilda fall. Men vi utgår från människors behov, inte vad det finns sjukintyg på. Det är den krassa verkligheten, säger Ann-Catrin Svantes Olsson, verksamhetschef för vård och omsorg i Örebro kommun.
Dessutom har William fortfarande bra kontakt med sin familj. Hans föräldrar bor i den tredje stugan i gläntan om somrarna. Systern och hennes barn hälsar också på.
– De är bara två och sex år gamla och lite rädda för mig, men det blir nog bättre när de blir äldre. Det här har sina positiva sidor också. Man värdesätter det viktiga. Som relationer. Jag gnäller inte på småsaker som jag gjorde förr.
Vågar du drömma om framtiden?
– Det är klart jag gör, även om jag förstår att det inte är realistiskt. Jag vill till Malmö. Jobba som bibliotekarie först. Sen flytta ut på landet och bilda familj. Kanske skaffa en get.
