En socionom vid namn Susanne Stjerndorff uttrycker sin oro för vårdkvaliteten på Sis-hemmet Rebecka, ett statligt hem för flickor, och berättar om sin negativa upplevelse av arbetsintervjun. Stjerndorff kände att personalen vid institutionen endast fokuserade på det fysiska och var inte intresserad av att diskutera vården och behandlingen av flickorna. Hon valde till slut att inte ta jobbet och istället rapporterade hon sina erfarenheter till Ivo (Inspektionen för vård och omsorg).
En polis vittnar också om sina erfarenheter av att besöka Rebecka och säger att personalen saknar kompetens och erfarenhet för att hantera ungdomar med svåra problem. Han berättar om en incident där personalen inte var behjälplig med att ta hand om ett barn med självskadebeteende, vilket istället polisen fick göra utan nödvändig utrustning.
En anonym ambulanspersonal som har besökt Rebecka flera gånger uttrycker sin oro över de självskadebeteenden han har sett hos flickorna. Han påpekar att det saknas tillräckligt med utbildad personal för att ta hand om deras behov och att de inte får den vård de egentligen behöver. Han ifrågasätter hur man kan tillåta en sådan bristande vård i Sverige.
Institutionschefen på Rebecka, David Söderman, medger att de har problem med bemanning och resurser, men påpekar att de försöker göra det bästa av situationen och samarbetar med psykiatrin för att erbjuda vård vid behov. Han säger också att ungdomarna själva kan vilja komma till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) för att få en förändring av miljö, men att det inte alltid är möjligt på grund av bristande resurser.
Artikeln pekar på allvarliga brister i vården och behandlingen av flickorna på Sis-hemmet Rebecka och misstankar om bristande kompetens och resurser hos personalen.
