Golda Meir blev historisk som en av grundarna av Israel. Hon föddes 1898 i Ryssland och emigrerade senare till USA. Som ung engagerade hon sig i att samla in pengar till nya böcker till sin skola och blev sedan aktivist. Hon flydde hemifrån för att undvika en tidigt arrangeraat giftermål och bosatte sig hos sin syster i Denver, där hon träffade andra sionistiska aktivister. Efter att flytten till Palestina stoppades på grund av första världskriget, studerade hon till lärare och arbetade med att undervisa immigranter och barn i jiddish.
1921 flyttade hon till Brittiska Palestinamandatet och blev en del av kibbutzen Merhavia. Senare flyttade hon till Tel Aviv och Jerusalem, där hennes barn föddes. Under andra världskriget förhandlade hon med britterna och arbetade för frisläppandet av fängslade judiska aktivister och krigsflyktingar. 1947 klädde hon ut sig som en arabisk kvinna och förhandlade med kung Abdullah för att hålla Transjordanien utanför ett krig.
Hon spelade en viktig roll i att samla in pengar i USA till stöd för Israel och blev känd som ”den judiska kvinnan som fick tag på pengar som gjorde staten möjlig”. Hon var också den första kvinnan som valdes in i Knesset och blev Israels första arbetsmarknadsminister. Hon ansvarade för bostäder och arbetstillfällen för immigranterna som strömmade till landet. Hon beskrevs som rakryggad och som ”den ende mannen i regeringen”.
1956 blev hon världens då enda kvinnliga utrikesminister och hamnade mitt i Suezkrisen. Hon pensionerade sig 1965 på grund av hälsoproblem men kallades tillbaka som premiärminister efter att Levi Eshkol avlidit 1969. Hon avgick 1974 efter misslyckandet under Jom kippur-kriget. Golda Meir fortsatte att vara engagerad i politiska och sociala frågor efter sin avgång.
