Ungdomen, som har dömts till sluten ungdomsvård för ett våldsbrott, berättar om sin isolerade tillvaro bakom låsta dörrar på ett Sis-hem i mellansvenska skogarna. Han förklarar att hans dåliga mående och känslan av ensamhet var en bidragande faktor till att han begick brottet. Trots hård kritik mot Sis, ger han intrycket av att personalen gör sitt bästa för att skapa en så bra miljö som möjligt. Han beskriver sin dagliga rutin och berättar att han vill försöka bli bättre under sin tid i straffet. Han försöker lära sig socialisera och förblir optimistisk om att kunna göra något vettigt av tiden han har kvar. Informationen om Sis och dess verksamhet ges för att ge en bredare förståelse för institutionens arbete och omfattning.
