”Ett sista race” följer en välbekant svensk komediformel, som både kan och gärna vill hamna i samma låda som ”Göta kanal” och ”Sällskapsresan”. Filmen är en ensemblefilm med en tävling i centrum, där barnvänliga skämt av idel kända ansikten från humoreliten avfyras i jämn takt. Här finns klassiska komikelement som drattar på ändan, mjöl i ansiktet, och hånande av töntar som kör elbil.
Det är en film som innehåller förnöjsamma, folkliga skämt och värnar starkt om den bonniga, svenska buskistraditionen. Här görs även referenser till ”Galenskaparna” och ”Ronny och Ragge” för att tilltala en publik som håller denna typ av snällfilm kära, samtidigt som man visar respekt för de gamla garvmästarna.
Regissören Edward af Sillén, som vanligtvis skriver humor till Melodifestivalen, har ingen slumpmässigt valt det området. Det är tydligt att filmen är avsedd att få tittarna att skratta, men den kan också ha en gripande effekt. Hela filmen, från åldrade komiker till den idylliska Sverigebilden med gårdsbutiker, korvgrillande raggare och familjer i husbil, för tankarna till en svunnen tid. Då var det höjden av humor att skildra slapstick, nitiska poliser och semesterfirare som störs i sillunchen.
”Ett sista race” är en film av och för humorentusiaster som vägrar att åldras. Karaktären Dennis poängterar att han inte längre är den han var som ung, medan Peter Dalle och Johan Ulvesson spelar två raggare som vill göra en sista biltur innan döden kommer. För de som uppskattar denna typ av film kan den snart komma att betraktas som en del av filmhistorien.
