Den svenska klimatpolitiken granskas i ännu en utredning, med klimatminister Romina Pourmokthari i centrum. Trots hennes skicklighet som debattör på SVT:s ”Min Sanning” med Anders Holmberg, har hon svårt att ge klara svar på hur klimatmålen ska nås. En tidigare utredare på Liberalernas riksdagskansli, som nu är Pourmoktharis statssekreterare på närings- och klimatdepartementet, hävdade att reduktionsplikten var det starkaste verktyget för att nå klimatmålen, och att alternativet var förbud. Men nu har reduktionsplikten slaktats och det är oklart vilka åtgärder som ska ersätta den för att kompensera den förväntade utsläppsökningen i transportsektorn. Pourmokthari har nämnt förslag som trängselskatter, hastighetsbegränsningar, koldioxidskatt, laddinfrastruktur och skrotningspremier, men det återstår att se hur dessa åtgärder ska genomföras. Problemet ligger inte bara i bristen på klara svar, utan också i att politikens förankring i befolkningen är långt ifrån självklar. Människor över hela Europa protesterar mot miljö- och klimatlagar, och politiker som hävdar att livsstilsförändringar inte behövs bidrar till att förväntningen om att fortsätta leva som vanligt består. Detta lämnar politiken med en omöjlig uppgift, vilket i slutändan kan leda till att det är för sent att agera när åtgärder väl implementeras.
