Jämställdhet är inte lika viktigt för unga svenskar längre.

– När man är yngre är det nästan läskigt att lyfta frågor som rör feminism och jämställdhet, säger Emma Liljegren, som är en del av en minskande skara unga som kallar sig feminister.

När analysföretaget Ungdomsbarometern i höstas frågade 15 000 personer mellan 15 och 24 år om vad de tycker är viktigt visade det sig att feminismen är på tillbakagång.

23-åriga Emma Liljegren är sekreterare i föreningen Feministiska lärarstudenter vid Uppsala universitet, där hon tycker att det finns ett engagemang för frågorna bland medstudenterna.

Hennes intresse för feminism började i tonåren, även om hon inte beskriver sig som någon som har stått på barrikaderna. Hon säger att det kunde vara jobbigt att lyfta frågor om feminism och jämställdhet, att saker hon såg som självklara ifrågasattes.

– Att mötas av det här motståndet är jättefrustrerande, säger hon.

Otroligt tråkigt

Liljegren ser flera möjliga orsaker till nedgången i ungas engagemang för frågan, som ökad individualisering och uppgivenhet över att inte kunna påverka samhället.

– Det kanske är en anledning till att man tycker att jämställdhetsfrågor eller feminism spelar mindre roll. Det är jätteallvarligt och otroligt tråkigt, säger hon.

Tobias Hübinette, forskare och lärare vid Karlstads universitet, tror att det minskade intresset har ett samband med att högerpopulismen har vuxit sig starkare i väst.

– Det har verkligen gått fort. Jag tror att vi alla är tagna på sängen av den här högerradikala högerpopulistiska vågen, att den blev så jäkla stark. Och att den nu som sagt har fått en förankring bland unga personer, säger han.

Kanske kan frågor som ”hen”-debatten och dragqueens som läser böcker för barn också ha inneburit bakslag, tror Hübinette.

Kan stanna av

Tobias Hübinette tror att det finns risk för att jämställdhetsarbetet stannar av.

– I sämsta fall finns det ju en risk att det kommer att gå bakåt helt enkelt, säger han.

– Dels att det inte finns tillräckligt många som vill försvara det som har uppnåtts, dels finns det också personer, framför allt de yngre kanske, som inte vill ha det så längre.

Men i och med att så hög andel svenska kvinnor arbetar fortsätter antagligen kampen för lika lön, för representation och mot diskriminering vid rekrytering, enligt Hübinette.

– Allt det där är på något sätt så normaliserat i Sverige jämfört med andra delar av världen. Jag har svårt att se att det skulle ske en förändring till det sämre, i alla fall på kort sikt.