Lilo & Stitch, skapad av Chris Sanders och Dean DeBlois, är en av Disneys mest charmiga och underhållande animerade filmer. Jag ser med glädje fram emot att återuppleva den ”besvärliga” flickan Lilo, hennes kämpande storasyster och den lilla blå bärsärken Stitch.
Den nya ”live action”-versionen, förutom utomjordingarna, måler så vackra bilder från Hawaii, där de turkosa surfvågorna verkligen fångar ögat. Tyvärr tillför denna version väldigt lite förutom dess färgglada yta. Den framstår som en blek kopia av originalet.
Barnstjärnan Maia Kealoa som Lilo är fantastiskt charmig, och hennes storasyster (Sydney Agudong) liknar sin animerade motsvarighet med sin omsorg och styrka.
En animerad karaktär kan säga ”Ohana betyder familj, och att ingen lämnas utanför” utan att kännas kletig, men i händerna på riktiga skådespelare blir det istället odrägligt. Den rörande berättelsen om Lilo som söker vänskap blir för sockersöt och tillrättalagd. Stitchs stökiga scener känns numera besvärligare att titta på.
Jag saknar också mycket av humorn; Elvis Presley-fixeringen och den lokala barnets roliga och hårda blick på turisterna. Original-Lilo samlar på bilder av tjocka turister med solbränna.
”Lilo & Stitch” är förstås en välgjord Disneyproduktion med sina underhållande inslag. Billy Magnussen, som den förklädda utomjordingen med sitt optimistiska sätt, är särskilt rolig, men slutet känns utdraget och överflödigt med sina actionsekvenser, vilket saktar ner tempot. Jag hoppas verkligen att barnen som får Lilo och Stitch-gosedjur under armen letar upp originalfilmen.
