I Örebro har en minnesceremoni hållits för Elsa Teklay, som var en av offren i masskjutningen på Campus Risbergska. Hennes make, Simret Tekie, berättar att han gör allt han kan för att skydda deras barn från det som har hänt, inklusive deras ettåriga dotter som ännu inte förstår att hennes mamma har gått bort. Elsa var en fyrbarnsmamma som kämpade för att hennes make skulle få uppehållstillstånd i Sverige, men hennes liv bröts abrupt den 4 februari.
I en fullsatt kyrka står en vit kista smyckad med färgglada blommor, och runt den samlas hundratals personer för att sörja tillsammans. Simret Tekie står längst fram, med ögonen slutna för att samla kraft inför den tuffa tid som väntar. De två yngsta barnen vet ännu inte vad som har hänt deras mamma och frågar fortfarande när hon ska komma hem.
Efter ceremonin berättar en vän till familjen att Simret står inför en lång kamp mot den svenska byråkratin för att få stanna kvar i landet med sina barn. Han beskrivs som en varm och kärleksfull pappa som vill göra allt för sina barns bästa. Vännens ord vittnar om den prövning som familjen går igenom, men också om den kärlek och styrka som Simret visar i denna svåra tid. Silvana Giuseppe, en kvinna som kände två av offren i masskjutningen, minns Elsa och berättar att de brukade träffas i kyrkan där de delade många stunder tillsammans.
